Förra helgen var jag i norra Värmland och var med när man märkte slagugglor. Jag kan inte ens komma ihåg att jag sett en slaguggla i det vilda tidigare men nu fick jag gott om chanser att både se och fotografera de imponerande fåglarna. Slagugglan är ju ganska ovanlig och södra gränsen för dess utbredning går ungefär i höjd med norra Värmland.
Orsaken till att den minskat kraftigt är framförallt det moderna skogsbruket som medför brist på naturliga boplatser i form av ihåliga högstubbar och träd. Under sjuttiotalet började man sätta upp holkar för ugglorna och vanligtvis har det varit 3-4 kända häckningar i Värmland varje år sedan dess. De senaste två åren har det dock varit riktiga gnagarår i hela landet vilket medfört några goda år för slagugglan. 2010 var det 28 st kända häckningar och i år hela 39 st.
Vi fick vara med och besöka sju av dessa häckningar. I fem av holkarna var det välmående uggleungar, ett bo hade ett rötägg och i ett fann vi en död unge. Troligen ihjälbiten av mård. De ungar som hade storleken inne ringmärktes och vi tog blodprov på dem.
Visst är uggleungar söta! Riktiga små skogstroll.
Att plocka ut uggleungar ur boet är inte ett helt riskfritt projekt. Slagugglan har inte fått namnet slaguggla utan orsak. För den som klättrar upp till holken föreligger stor risk att bli angripen av arga uggleföräldrar. Eftersom slagugglan mäter nästan 130 cm mellan vingarna är den tillräckligt stor för att kunna slå omkull en människa när den kommer i full fart. Dessutom har den vassa och kraftiga klor som den inte tvekar att använda när det gäller att försvara sina ungar. För den som klättrar upp i holken är det därför hjälm och vadderad jacka som gäller.
Hoppas nu att gnagaråren fortsätter att komma med jämna intervaller och att man fortsätter att sätta upp holkar åt ugglorna när det är brist på naturliga boplatser. Nu när slagugglorna har fått en riktigt bra nystart vore det ju synd om de skulle hamna på gränsen till att försvinna från våra trakter igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar