Våra vita tillgångar

Jag har precis suttit och läst på Wild Wonders of Europes hemsida om hur man runt omkring i Europa börjat återskapa miljöer och biotoper som försvunnit, i vissa fall för flera hundra år sedan. En del i detta är också att återintroducera arter som utrotats i och med att deras livsmiljöer försvunnit. Bl a bävrar i Danmark, visenter i Polen och lammgam i Schweiz. Stora resurser har lagts ned på detta i form av både pengar och hårt arbete. På flera platser i Europa har man också börjat visa upp det som är unikt för just den region där man lever och börjat att tjäna pengar på detta. Allt i dagens samhälle sätts ju som bekant i ett ekonomiskt perspektiv och skall man skydda vissa miljöer och arter innebär det i många fall att mark som annars kunde varit odlingsbar måste reserveras för de vilda djurens och växternas behov. Kan då lokalbefolkningen tjäna ekonomiskt på detta så är det ju bara bra. Man slår två flugor i en smäll; de som kanske mist en del av sin försörjning från lantbruket får en ny i besöksnäringen. Ser dessutom befolkningen att det vilda har ett ekonomiskt värde så är jag säker på att man är mer benägen att ta hand om och vårda det man har. Givetvis började jag då att fundera på vad vi har kring husknuten här hemma som skulle kunna locka utomsocknes besökare. Jag tänker natuligtvis på de vita älgarna.
Vilda miljöer finns det tyvärr inte mycket kvar av i Värmland och absolut inte här i Eda. Det mesta är hårt brukad skog som numera är granplantager, men vår relativt täta vita älgstam är unik för trakten. Tyvärr håller man på att skjuta bort den också.

Jag har själv varit med och "guidat" ett ganska stort antal människor genom åren för att titta på dessa vita sevärdheter, dock utan att ta betalt. Oftast har det handlat om fotografkollegor från andra delar av Sverige (eller Norge) men också en och annan utländsk släkting till någon bekants bekant. Givetvis har de lagt några kronor på mat, boende, bränsle mm i vår kommun.

Varför ingen har börjat att göra detta lite mera seriöst under mer ordnade former är nästan märkligt. Det finns ju arrangörer av både älg och bäversafaris på relativt nära håll och intresset för de vita älgarna är stort. Visst måste det vara ett bra komplement för att tjäna pengar medan man väntar på att skogen växer. Skogen i övrigt ger ju bara avkastning vart sjuttionde år eller så när det är dags att avverka. Innan dess är det mest utgifter och arbete.

I stället har man börjat att skjuta dessa vita attraktioner och röster har höjts för att skjuta bort dem helt för att de avviker från det som man uppfattar som normalt. Att de trots sin vita färg är lika levnadsdugliga som sina grå artsfränder borde det inte längre vara någon tvekan om då de är friska och förökar sig. Det finns alltså inget hållbart argument ur biologisk/ekologisk synpunkt för att avliva dem.

Frågan är ju då: Var är det ekonomiska värdet störst? Som köttbullar i den enskilde jägarens frysbox eller som en levande attraktion där många kan få både glädje av att se dem och ekonomisk nytta av de besökare som kan lockas hit? Dessutom har de ett stort symbolvärde för trakten.

Jag har själv lagt ned några hundratusen genom åren för att besöka platser med höga naturvärden i form av djur och intressanta miljöer, och jag är inte ensam om detta. Denna typ av turism håller också på att bli en ganska betydande näring runtomkring på många platser i världen. Varför inte här när vi har något att visa upp som är unikt?

En lite trög dag...

Då har jag tillbringat ännu en dag i örngömslet, denna gång tillsammans med fotokompisen Anders Tedeholm från Sunne. För mig är det tredje sittningen på en månad. Vi var på plats i gömslet strax efter kl 7 och det började ganska lovande då vi hörde örnarna "kackla" i träden runt myren strax innan solen gick upp. Svårt att veta hur man skall beskriva detta läte men ni kan höra det här. Under dagen har vi två örnar på besök. De gör inflygningar på låg höjd över myren och i det närmaste står still och ryttlar på ett par meters höjd över åteln flera gånger. Den ena landar också på åteln vid ett tillfälle men sitter bara ett par sekunder innan den lyfter igen.


Både örnar och korpar verkar oroliga och extra vaksamma denna dag. Vad det beror på är svårt att säga. Kanske vi själva gjort något vid något tillfälle som avslöjat oss. Kanske beror det på att man kör ut timmer längre bort, även om avståndet är ganska stort. Kanske beror det på att något annat rör sig i skogen som inte vi ser. Bildresultatet blev alltså ganska magert och större delen av dagen fick vi nöja oss med att iakta örnarna på avstånd när de satt i trädtopparna på andra sidan myren. Men så är livet som naturfotograf ibland, ett tolvtimmarspass resulterar bara i en enda bild som är "sådär". Nya chanser kommer. Skam den som ger sig!